Just like Jesse James.

Magen värker och huvudet hänger inte riktigt med.

Imorgon gäller det, imorgon säger vi hejdå.

Efter imorgon är det över.

Jag förstår inte, jag gör bara inte det.

Känner mig grymt ensam, fast jag bara behöver slå ett nr så får jag sällskap.

Men de känns oerhört tomt inuti mig, hur i helvete ska de här gå?

Begravningen kommer gå utmärkt, de tvivlar jag inte en sekund på,

men efteråt? vad ska de bli av pappa? hur ska han känna sig?

fanfanfanfanfanfan, om jag ändå kunde göra nå?

kan bara finnas där, bredvid honom, gråta, skratta och bara vara.

Vill ta bort allt ont, min pappa (eller någon annan som jag älskar) ska inte behöva känna smärta, ondska eller någonting annat som gör ont.

Känns som om jag skulle kunna skriva i en evighet, kommer ändå inte ha ro nog till att somna, en sömnlös natt, precis som igårnatt...

Fan, vill verkligen inte gå på begravningen,. jag vet, jag är sjukt egoistisk.

Men jag vill verkligen inte, men kommer göra det ändå, för pappas skull.

Men efter imorgon är de över, då säger vi hejdå.